Målning, slipning, städning.. i den ordningen...
Ken sover fortfarande, trots mina osynliga försök att väcka honom, Xerox har till och med gnällt på honom, men inte ens det har gett resultat... Självklart ska han få sovmorgon, men till kl tio kanske... Nu är kl 11 och jag har tråkigt....
Vet inte vad som händer idag, går ju inte direkt att planera ngt med Ken, han vill ta dagen som den kommer... Vilket är rätt tvärt emot mig, men skulle det vara helt enligt mig så skulle hela dagen vara upplanerad så det är ju rätt skönt att vi kan hitta en medelväg där... Idag vill jag dock att Ken ska måla tak så att jag kan slipa det sista i trappen för att sedan inleda en intensiv städhelg... Men jag betvivlar att Ken tycker att det är bra planering... Men om vi gör på mitt sätt så är all slipning klar sen och vi kan städa och ställa i ordning vilket vore oerhört skönt...
Igår när Ken kom hem lagade han pannkaka, jag åt tre och mådde så oerhört dåligt efteråt... Hur kan man bli så otroligt mätt på pannkaka? Ken drabbades av samma syndrom han och det kändes som om det skulle ta år innan vi skulle äta pannkaka igen... Men... Det blev ju några kvar som står i kylen och idag känns det inte helt omöjligt att äta ett par pannkakor igen... Undrar varför man aldrig lär sig?? Lika när man äter godis tills man mår illa och inte tycker det är det minsta gott längre, ändå fortsätter man äta... Är det bara jag, eller moffar ni också?
Nej om jag skulle försöka väcka min sleeping beauty då... =)
Omedelbar positiv förstärkning, där har vi det. Därför man äter godis tills man kräks nästan.